04.00 avgick färjan från Ljusterö mot Östanå färjeläge. Mamma körde i 140km/h(bokstavligt talat) till flygplatsen, och vid 05:55 checkade jag in min väska.
        Mamma och jag gick långsamt bort mot kontrollen, sedan stannade vi och jag lade ned hudkräm och smink i plastpåsar(sådant som man måste göra nu förtiden med alla vätskor innan man flyger). Jag visste, men jag tänkte inte direkt på det att mamma inte kunde följa mig igenom kontrollen. Jag skulle för första gången i mitt liv göra en resa på egen hand. Utan föräldrar, syskon, släktingar, kompisar, lärare. Det var bara jag, Johanna 17 år från Åkersberga. Mamma fällde några få tårrar, och en klump placerade sig i halsen på mig. Men jag kramade henne och gick mot en utav de bästa upplevelserna i mitt liv.

På flyget kunde jag inte förmå mig att ens få lite sömn. Klockan tio då planet landade hade jag varit vaken i 24 timmar, men inte kände jag mig trött. Jag hämtde min väska och gick ut i ankomsthallen för att hitta transfern som skulle ta mig till värdfamiljen. Där kom första motgången. Jag kunde inte någon med mitt namn på en skylt, alls! Ringde mamma efter några minuter, så typiskt för mig alltså, var så otroligt nära att börja gråta.
        Men det hela slutade bra för jag bestämde mig för att gå utanför flygplatsen och kolla, och där stod någon snubbe emd en cigg i mungipan med en skylt emd "Holmström" skrivet på. Med mig i bilen satt Mathilde, från Belgien. Hon skulle dock inte dela lägenhet med mig, vilket jag tyckte var synd då hon var mycket snäll!

Efter många galna omkörningar och sådant med bilen var vi framme vid ett hus där transfern ringde på dörren och sprang till sin älskade bil. Suck. Men jag mötte min värdmamma, Rosangela, som var supersnäll mot mig, mötte även en tjej i min ålder från Argetina som bodde där.

Efter 15 minuter kom nästa motgång, den värsta utav de alla skulle jag tro. Rosangela tar mig till sidan i köket och säger att hennes pappa har blivit allvarligt sjuk och att hon måste åka och ta hand om honom. "Jag kommer inte vara tillbaka förens på lördag". (På min födelsedag tänkte jag)

Monica från Argetina tog mig till Stazione Termini, visade mig skolan, hjälpte mig till en livmedelsbutik och såg till att jag fick bussbiljett. När vi kom hem hade Rosangela åkt.

Redan första kvällen då jag låg i sängen klockan åtta redan kände jag tårarna komma. Och det enda jag kunde tänka på var att få komma hem. Och det slog mig flera gånger "Är det så här det skall vara?" och "Kommer jag sluta vara ledsen längre fram eller kommer jag att må så här i två veckor framåt nu?" Det var hemskt.

Men detta var då min första dag i Italien.

Kommer att uppdatera dag för dag, du får läsa hur mycket du vill. Detta är lite terapi för mig, att hantera saknaden utav Rom och sådant.

Over and Cappuccino