Tisdag 12/8
Utdrag från mitt block där jag skrev dagbok;
"16:26
Gårdagens lektion hölls utav en vikarie, en glad lite farbror med stora gester som lärde oss en dialog och lite sådant. Klassen verkar väl okej, men tjejerna håller mig lite utanför, fast jag såg väl inte alltför välkomnade ut då jag inte kunde sova något natten innan. De hade något race nedanför på gatan med bilar, techno och väldigt högljudda människor. Men men, Italien som Italien. Men igår jobbade jag mycket på lektionen med en kvinna från Australien, Maree. Hon är hur snäll som helst!
Idag när jag satt i klassrummet kom den riktiga professore in. En sjukt snygg tatuerad kille i trettioårsåldern. Wuhu! Dock pratar han Mycket snabbare än gubben från gårdagen, så det är väldigt svårt för mig att hänga med. Har idag fått lite bättre kontakt med Julia från Tyskland, vilket känns bra. Även en anan tysk, Gustav som var väldigt pedagogiskt hjälpte mig igenom mina svårigheter med italienskan.
Jag skall försöka hitta en bästis imorgon eller något. För jag klarar verkligen inte av att sitta ensam i den där djälva lägenheten igen. Fick jobba Två ggr med en fransman med en djävla attityd. Ni vet en sådan där "Jag är det bästa som hänt mig själv och alla andra". Han ropar ut kommentarer på franska till blondie, en kille från Belgien(fransktalande) och suckar högt över att återberätta dialogen för mig. Ett djävla rövhål med andra ord.
Idag efter skolan hade jag tänkt vara med på en gemensam promenad, men precis när jag skall gå fram till listan i receptionen skriver två tjejer in sig på de sista platserna. FAN. Inombords kom paniken då jag insåg att jag skulle behöva sitta i den där sketna lägenheten och känna ångesten krypa över en. Men tack gode gud fick jag syn på Maree på Stazione Termini. Hon och jag gick och käkade lunch och bestämde för att träffas ikväll för att gå på en konsert med klassisk musik. Biljetten kostar en del, men just nu bryr jag mig bara om att få komma ut ur den här djävla lägenheten. Maree och jag är båda två jättesugna på att gå till någon danceclub, men enligt receptionisten på hennes hotell är italienare för lata för att dansa och därför är det magert med dansställen.
Mamma ringde nyss, och då brast det. Jag började storgråta och hon stod stressad på sitt jobb. Usch, jag har verkligen en sådan hemsk hemlängtan. Och Maree åker på lördag. Och skolan är stängd på fredag för då är det italiensk högtid. Fan. Måste boka in fler aktiviteter. Maree vet iaf nu om att jag fyller 18 på lördag, så vi skall fira min födelsedag då. (Ser fram emot!)
Men nu skall jag plugga lite, sedan duscha och göra iordning middag. Skall inte träffa Maree förens halv åtta. Känns som en evigehet dit,..
Det kan bara inte fortsätta såhär."
"16:26
Gårdagens lektion hölls utav en vikarie, en glad lite farbror med stora gester som lärde oss en dialog och lite sådant. Klassen verkar väl okej, men tjejerna håller mig lite utanför, fast jag såg väl inte alltför välkomnade ut då jag inte kunde sova något natten innan. De hade något race nedanför på gatan med bilar, techno och väldigt högljudda människor. Men men, Italien som Italien. Men igår jobbade jag mycket på lektionen med en kvinna från Australien, Maree. Hon är hur snäll som helst!
Idag när jag satt i klassrummet kom den riktiga professore in. En sjukt snygg tatuerad kille i trettioårsåldern. Wuhu! Dock pratar han Mycket snabbare än gubben från gårdagen, så det är väldigt svårt för mig att hänga med. Har idag fått lite bättre kontakt med Julia från Tyskland, vilket känns bra. Även en anan tysk, Gustav som var väldigt pedagogiskt hjälpte mig igenom mina svårigheter med italienskan.
Jag skall försöka hitta en bästis imorgon eller något. För jag klarar verkligen inte av att sitta ensam i den där djälva lägenheten igen. Fick jobba Två ggr med en fransman med en djävla attityd. Ni vet en sådan där "Jag är det bästa som hänt mig själv och alla andra". Han ropar ut kommentarer på franska till blondie, en kille från Belgien(fransktalande) och suckar högt över att återberätta dialogen för mig. Ett djävla rövhål med andra ord.
Idag efter skolan hade jag tänkt vara med på en gemensam promenad, men precis när jag skall gå fram till listan i receptionen skriver två tjejer in sig på de sista platserna. FAN. Inombords kom paniken då jag insåg att jag skulle behöva sitta i den där sketna lägenheten och känna ångesten krypa över en. Men tack gode gud fick jag syn på Maree på Stazione Termini. Hon och jag gick och käkade lunch och bestämde för att träffas ikväll för att gå på en konsert med klassisk musik. Biljetten kostar en del, men just nu bryr jag mig bara om att få komma ut ur den här djävla lägenheten. Maree och jag är båda två jättesugna på att gå till någon danceclub, men enligt receptionisten på hennes hotell är italienare för lata för att dansa och därför är det magert med dansställen.
Mamma ringde nyss, och då brast det. Jag började storgråta och hon stod stressad på sitt jobb. Usch, jag har verkligen en sådan hemsk hemlängtan. Och Maree åker på lördag. Och skolan är stängd på fredag för då är det italiensk högtid. Fan. Måste boka in fler aktiviteter. Maree vet iaf nu om att jag fyller 18 på lördag, så vi skall fira min födelsedag då. (Ser fram emot!)
Men nu skall jag plugga lite, sedan duscha och göra iordning middag. Skall inte träffa Maree förens halv åtta. Känns som en evigehet dit,..
Det kan bara inte fortsätta såhär."
Måndag 11/8
Natten söndag till måndag fick jag knappt en blund i ögonen. Utanför var det streetrace(har de ens sådant i Italien tänkt jag) och hög technomusik spelades. Dock vore det självmord att stänga fönstret då utomhus är 25 grader medans inomhus - olidligt.
Till skolan kom jag iaf, nästan först utav alla. Den vänliga receptionisten skickade ned mig till cafeterian där jag satte mig och skrev ett test, för "att kolla mina språkliga kunskaper inom språket". Det var som en sammanhängande text där vissa ord tagits bort och blandats med varann i en ruta högst upp. Jag trodde jag skulle klara av det superlätt. Hälften rätt. Alltså, hälften fel också. Sedan fick jag prata också, för ett muntligt test. Blev placerad i grupp 1. Nybörjargruppen, det är fan lite skämmigt då man pluggat språket två år här i Sverige, och så hamnar jag i samma grupp som de som aldrig tidigare läst italienska. För täskit.
Första dagen hade vi en vikare, jippie tänkte jag ironiskt. En glad liten farbror som gissade hej vilt vart alla i klassen kom från för länder. Jag kikade runt på mina klasskompisar, fastslog nästan genast att alla var i 25-årsåldern och +/-. Maree, en trevlig australienska i 40-årsåldern blev min kompis under lektionen och jag stromtrivdes i hennes sällskap. Gick på ett välkomstmöte och träffade där på Erika, från Ungern. 25 år, lärare och icke engelsk-talande. Vi gick till fontana di Trevi från staz. Terminin och tillbaka. Käkade glass på vägen också.
Dock efter det då jag gick och handlade och sedan tog buss 38 hem kom ensamheten krypandes. I lägenheten var det tomt. Ingen utav de andra två studenterna var hemma och jag lagade en tallrik gröt åt mig, satt och åt vid bordet. Inte framför TV'n, för jag ville ödsla bort så mycket tid som möjligt. Efter det diska långsamt, sedan titta på RAI uno och alla kanaler som bara visade rent ut sagt - skitprogram. Jag pluggade lite men vid sju hade jag slut på aktiviteter så jag gick och lade mig.
Detta var andra natten då jag grät mig till sömns.
Och det enda jag kunde tänka "Är det såhär det skall vara? Är det här min drömresa som jag skall minnas för resten utav mitt liv?"
Till skolan kom jag iaf, nästan först utav alla. Den vänliga receptionisten skickade ned mig till cafeterian där jag satte mig och skrev ett test, för "att kolla mina språkliga kunskaper inom språket". Det var som en sammanhängande text där vissa ord tagits bort och blandats med varann i en ruta högst upp. Jag trodde jag skulle klara av det superlätt. Hälften rätt. Alltså, hälften fel också. Sedan fick jag prata också, för ett muntligt test. Blev placerad i grupp 1. Nybörjargruppen, det är fan lite skämmigt då man pluggat språket två år här i Sverige, och så hamnar jag i samma grupp som de som aldrig tidigare läst italienska. För täskit.
Första dagen hade vi en vikare, jippie tänkte jag ironiskt. En glad liten farbror som gissade hej vilt vart alla i klassen kom från för länder. Jag kikade runt på mina klasskompisar, fastslog nästan genast att alla var i 25-årsåldern och +/-. Maree, en trevlig australienska i 40-årsåldern blev min kompis under lektionen och jag stromtrivdes i hennes sällskap. Gick på ett välkomstmöte och träffade där på Erika, från Ungern. 25 år, lärare och icke engelsk-talande. Vi gick till fontana di Trevi från staz. Terminin och tillbaka. Käkade glass på vägen också.
Dock efter det då jag gick och handlade och sedan tog buss 38 hem kom ensamheten krypandes. I lägenheten var det tomt. Ingen utav de andra två studenterna var hemma och jag lagade en tallrik gröt åt mig, satt och åt vid bordet. Inte framför TV'n, för jag ville ödsla bort så mycket tid som möjligt. Efter det diska långsamt, sedan titta på RAI uno och alla kanaler som bara visade rent ut sagt - skitprogram. Jag pluggade lite men vid sju hade jag slut på aktiviteter så jag gick och lade mig.
Detta var andra natten då jag grät mig till sömns.
Och det enda jag kunde tänka "Är det såhär det skall vara? Är det här min drömresa som jag skall minnas för resten utav mitt liv?"
Söndag 10/8
04.00 avgick färjan från Ljusterö mot Östanå färjeläge. Mamma körde i 140km/h(bokstavligt talat) till flygplatsen, och vid 05:55 checkade jag in min väska.
Mamma och jag gick långsamt bort mot kontrollen, sedan stannade vi och jag lade ned hudkräm och smink i plastpåsar(sådant som man måste göra nu förtiden med alla vätskor innan man flyger). Jag visste, men jag tänkte inte direkt på det att mamma inte kunde följa mig igenom kontrollen. Jag skulle för första gången i mitt liv göra en resa på egen hand. Utan föräldrar, syskon, släktingar, kompisar, lärare. Det var bara jag, Johanna 17 år från Åkersberga. Mamma fällde några få tårrar, och en klump placerade sig i halsen på mig. Men jag kramade henne och gick mot en utav de bästa upplevelserna i mitt liv.
På flyget kunde jag inte förmå mig att ens få lite sömn. Klockan tio då planet landade hade jag varit vaken i 24 timmar, men inte kände jag mig trött. Jag hämtde min väska och gick ut i ankomsthallen för att hitta transfern som skulle ta mig till värdfamiljen. Där kom första motgången. Jag kunde inte någon med mitt namn på en skylt, alls! Ringde mamma efter några minuter, så typiskt för mig alltså, var så otroligt nära att börja gråta.
Men det hela slutade bra för jag bestämde mig för att gå utanför flygplatsen och kolla, och där stod någon snubbe emd en cigg i mungipan med en skylt emd "Holmström" skrivet på. Med mig i bilen satt Mathilde, från Belgien. Hon skulle dock inte dela lägenhet med mig, vilket jag tyckte var synd då hon var mycket snäll!
Efter många galna omkörningar och sådant med bilen var vi framme vid ett hus där transfern ringde på dörren och sprang till sin älskade bil. Suck. Men jag mötte min värdmamma, Rosangela, som var supersnäll mot mig, mötte även en tjej i min ålder från Argetina som bodde där.
Efter 15 minuter kom nästa motgång, den värsta utav de alla skulle jag tro. Rosangela tar mig till sidan i köket och säger att hennes pappa har blivit allvarligt sjuk och att hon måste åka och ta hand om honom. "Jag kommer inte vara tillbaka förens på lördag". (På min födelsedag tänkte jag)
Monica från Argetina tog mig till Stazione Termini, visade mig skolan, hjälpte mig till en livmedelsbutik och såg till att jag fick bussbiljett. När vi kom hem hade Rosangela åkt.
Redan första kvällen då jag låg i sängen klockan åtta redan kände jag tårarna komma. Och det enda jag kunde tänka på var att få komma hem. Och det slog mig flera gånger "Är det så här det skall vara?" och "Kommer jag sluta vara ledsen längre fram eller kommer jag att må så här i två veckor framåt nu?" Det var hemskt.
Men detta var då min första dag i Italien.
Kommer att uppdatera dag för dag, du får läsa hur mycket du vill. Detta är lite terapi för mig, att hantera saknaden utav Rom och sådant.
Over and Cappuccino
Mamma och jag gick långsamt bort mot kontrollen, sedan stannade vi och jag lade ned hudkräm och smink i plastpåsar(sådant som man måste göra nu förtiden med alla vätskor innan man flyger). Jag visste, men jag tänkte inte direkt på det att mamma inte kunde följa mig igenom kontrollen. Jag skulle för första gången i mitt liv göra en resa på egen hand. Utan föräldrar, syskon, släktingar, kompisar, lärare. Det var bara jag, Johanna 17 år från Åkersberga. Mamma fällde några få tårrar, och en klump placerade sig i halsen på mig. Men jag kramade henne och gick mot en utav de bästa upplevelserna i mitt liv.
På flyget kunde jag inte förmå mig att ens få lite sömn. Klockan tio då planet landade hade jag varit vaken i 24 timmar, men inte kände jag mig trött. Jag hämtde min väska och gick ut i ankomsthallen för att hitta transfern som skulle ta mig till värdfamiljen. Där kom första motgången. Jag kunde inte någon med mitt namn på en skylt, alls! Ringde mamma efter några minuter, så typiskt för mig alltså, var så otroligt nära att börja gråta.
Men det hela slutade bra för jag bestämde mig för att gå utanför flygplatsen och kolla, och där stod någon snubbe emd en cigg i mungipan med en skylt emd "Holmström" skrivet på. Med mig i bilen satt Mathilde, från Belgien. Hon skulle dock inte dela lägenhet med mig, vilket jag tyckte var synd då hon var mycket snäll!
Efter många galna omkörningar och sådant med bilen var vi framme vid ett hus där transfern ringde på dörren och sprang till sin älskade bil. Suck. Men jag mötte min värdmamma, Rosangela, som var supersnäll mot mig, mötte även en tjej i min ålder från Argetina som bodde där.
Efter 15 minuter kom nästa motgång, den värsta utav de alla skulle jag tro. Rosangela tar mig till sidan i köket och säger att hennes pappa har blivit allvarligt sjuk och att hon måste åka och ta hand om honom. "Jag kommer inte vara tillbaka förens på lördag". (På min födelsedag tänkte jag)
Monica från Argetina tog mig till Stazione Termini, visade mig skolan, hjälpte mig till en livmedelsbutik och såg till att jag fick bussbiljett. När vi kom hem hade Rosangela åkt.
Redan första kvällen då jag låg i sängen klockan åtta redan kände jag tårarna komma. Och det enda jag kunde tänka på var att få komma hem. Och det slog mig flera gånger "Är det så här det skall vara?" och "Kommer jag sluta vara ledsen längre fram eller kommer jag att må så här i två veckor framåt nu?" Det var hemskt.
Men detta var då min första dag i Italien.
Kommer att uppdatera dag för dag, du får läsa hur mycket du vill. Detta är lite terapi för mig, att hantera saknaden utav Rom och sådant.
Over and Cappuccino
