Skule egentligen ha denna som rubrik:
" Idag är det en vecka och två dagar sedan jag startade universitetsstudierna - omg!"
,...men det fick inte plats.

På lite över en vecka har jag levt flera år, känns det som. Så alla ni som känner mig, jag kommer inte att vara densamma som för två veckor sedan, ingen ide att hålla kontakern? NOT. I need you more than ever! För skolan håller på att stressa ihjäl mig. Jag använde t o m "F-ordet" häromdagen. D:

Just i detta nu har jag kontroll - vilket jag inte kunde säga om mig själv häromdagen då skrivaren inte fungerade för mig två minuter efter att jag skulle gått hemifrån, dessutom klämde jag fingret i den, igen!

Ja herregud, universitet. Jag kan inte sluta tänka på mig själv sm extremt vuxen nu,.

Dagens sjukt stora plus är att jag känner mig snygg idag. Håret är perfekt, sminket är nogrannt & nagellacket awesome.

dessutom:
Idag är det Grrrrr...ammatik. ;D

Cyklade till tåget idag i klackarna med tolv centimeter över marken aka mina matrix-badass-kickass-skor.

Åkte in till skolan och den enda föreläsningen idag i grammatik. Tänkte att nu är det en torftig gubbe som kommer att stå och mala på om adverb och syntax i sjuttioelva år. Men BIG NO NO. In kommer föreläsaren; (mentala rösten dånar: oh.my.god. Han är SÅ snygg!) Alltså, morgondagens grammatikföreläsning har jag inget emot, speciellt inte när den leds av Honom. *svimmar lite med fladdrande ögonfransar*

Front row kommer att vara full imorgon kan jag lova, för läraren är verkligen, en mayor hottie.

Haaaahaaa. Jag har redan fått en kompis i klassen! *high-fivar mig själv*

Min introduktionsföreläsning bestod av en signora som pratade om Italiens historia, på italienska, i en timma.

Jag skall plugga tills jag kommer upp i en sådan stressfart att väggen som det är meningen att man skall gå in i skall rasa när jag kommer farandes! aka nu djävlar skall det pluggas.



Blir utgång på fredag kväll med kompisar, I'll need it,.

HAHAHA! (Triumferande skratt) De svarade! De lever, I'm lever. (Det där kom ut fel)

NU, kvällen innan skolstart är jag finally, helt och hållet inne på min kurs i italienska jag ska läsa på Stockholms universitet i höst. Jag var där idag, kollade läget tillsammans med Anna som skulle gått tillsammans med mig men som blev intagen till juridik istället. typiskt.(Men skitkul för henne!)

Alltså,... Där kom jag upp ur tunnelbanan vid Universitetet, hundratals människor strövade mot mig(tunnelbanan), stora byggnader, böljande gräs och hela campus-känslan,.  "Nu då?" tänkte jag och chansade mig fram. Känner mig otroligt liten :(

Har försökt komma i kontakt med institutet X antal ggr förra veckan och tidigare idag,. Har blivit kopplad, pratat med telefonister, datatekniker, telefonsvarare, studenthjälpare och allt sånt som finns där men inte kan hjälpa just en själv med ens problem utan "Jag kopplar dig till..."-människor.

Var ganska nere tidigare alltså, trodde inte att jag skulle få läsa italienska, att jag inte skulle vara universitetsstuderande i höst, utan arbetssökande. D: Det vore för täskigt.

Tänk er att Woody de första två minutrarna var jag idag:




"SLINKY! SLINKY!" x'D What's not to love?!

Snart åker jag. Ikväll är början på den sista natten jag sover hemma. (För ärligt talat kan inte lördagsnatten räknas, kommer få max 1 timmas sömn då!) Jag kommer inte att sova i min egna säng, inte sitta vid min dator, inte ens komma innanför ytterdörren på två veckor. Det borde kanske inte vara en så stor grej, men jag kan inte låta bli att tänka att dessa två veckor alltid kommer att ha en inverkan på mitt liv.

Detta är så stort för lilla mig!

Allt jag önskar mig i födelsedagspresent är en bra resa, med glada människor som jag hoppas är ute efter inte bara nya språkkunskaper utan även nya kontakter, vänner.


Om jag förväntar mig det värsta som någonsin skulle kunna hända blir jag inte besviken. Fast detta är trots allt Min första resa ensam så det krävs en hel del tråkigheter för att göra mig snopen.

Jag har fått ett mail från EF nu. Ett mail om min värdfamilj. Helt plötsligt slog det mig att det är mindre än två veckor kvar tills jag skall alldeles själv åka ned till Rom, bo hos en främmande människa i två veckor, gå i skolan och bara prata italienska.

Jag är så obeskrivligt tacksam över att jag lever som jag gör och får möjlighet till att ens göra en sådan här resa. För detta är något jag kommer minnas hela livet. (Kanske ångrar senaste meningen lite då jag som 97-åring sitter på hem och ropar efter Lille Skutt, en aning sinnesförvirrad)

Och så får vi hoppas att jag inte blir helt utstött och sitter själv på mitt rum med en italienskabok på min 18-årsdag.

Over and Cappuccino :D