Det känns som om någon djävel proppat in sjuttioelva fluffiga blåbärsmuffins och tjugo bomulsstussar in i bröstet. Luften man andas blir som kolasås(utan den goda smaken) ögonen börjar värmas upp. Två bollar med pupiller som hotar att ploppa ur skallen inom två röda. Huden har lyft från resten av kroppen någon centimeter för känseln verkar ha försvunnit. Minst femtio sniglar har lämnat spår efter sig i halsen som inte går att svälja bort.

Jag vill sova men vet att om jag lägger mig i sängen kommer varken mörker, musik eller böcker få mig att kunna tänka på annat. Framtid, dåtid, nutid spelar ingen roll längre. Jag kommer att falla pladask, jag kommer att misslyckas totalt.



Utan förvarning dyker den bara upp. Den fucking djävla ångesten.