Svenskauppgift åttonde klass
,.. eller om det var Språkvalet. Kommer inte ihåg. Men det var sådant jag producerade gång på gång på några få minuter och sedan fick min svenskalärare lyrisk. Pfft,... Jag saknar flummet.
Solen lyser så pass starkt idag att jag måste kisa, till och med med ryggen vänd mot denne. Det är så jag står nu, med ryggen mot solen, kisandes mot husets plommonröda vägg. Den skrovliga träytan ser jag genom havet av mina svarta ögonfransar som skymmer större delen av den lilla springa mina ögonlock tillåter mig att kika fram genom. Flisorna sticker upp vart om vartannat på väggen och i mitt kisande ser det nästan mjukt ut, väggen ser ut att vara täckt utav päls. En instinkt säger åt min hand att höja sig och klappa väggen, men en liten ordentlig tanke finns fortfarande kvar i bakhuvudet och säger åt mig att det jag kommer få av väggen är inte en mjuk färd för fingertopparna utan stickor i handflatorna. Värmen är nu nästintill obehaglig där den ligger som ett hölje över min rygg. Att vända mig om och få solens stickande strålar i ögonen känns förbjudet, men jag kan inte bara motstå, frestelsen som värmen lockar mitt ansikte med är för stor. Nu när jag står på de lätt uppvärmda stenplattorna som skapar en gång runt mitt plommonröda residens och avgränsar träväggen med det grönskande gräset, känner jag solens alla ljumma vårstrålar träffa min vinterbleka hy. Jag känner och fokuserar bakom min slutna ögonlock på de kvadratiska stenplattorna under mina fotsulor och njuter med ansiktet vänt mot det stora lysande klotet uppå i den ljusblå himmelen. Jag står halvt gömd, halvt synlig bakom lite grönska, så skolklassen som går förbi märker mig ej. De är minst ett par dussin barn som kommer med glada tillrop, de går förbi grönskan vari jag står gömd. Om jag tittar upp nu, lyfter mina ögonlock som har en ljusrödfärg nu när solen lyser igenom dem, vet jag precis vilken scen som står framför mig. En decimeter till på stenplattorna som jag bara skulle skymta en aning nere i ögonvrån, sedan gräsmatta, där majoriteten av grässtråna är gröna men med några trotsiga gula. Det lilla äppelträdet med små knoppar, den stora busken med sådana otroliga spretiga grenar varpå bladen redan växt ut. Jag vet att om mina fingertoppar skulle röra vid gräset på marken skulle det inte kännas verkligt! Det skulle kännas precis som farmors plastmattor i fuskgräs hon slänger ut över hela sin balkong. Kanske ska verkligt gräs kännas overkligt, eller tvärtom? Vad är verklighet och vad är fantasi? Jag står här, rätt upp och ner, och blundar, hur kan jag vara säker på att jag står kvar där på stenplattorna i min trädgård? Värmen från solen kanske kommer från något annat! Någon kanske har, på ett ljudlöst sätt, förflyttat mig till en helt annan plats. Någon kanske bara har försänkt mig i en sömn, en sömn med en dröm om en underbar vårdag. Jag blir så tvivlande utan min syn att jag måste slå upp ögonlocken.
Kommentarer
Trackback
