Min mamma är nog den bästa mamma som finns. Hon är iaf den bästa för mig. Jag är så löjligt glad över att jag har den mamma jag har. Jag är självklart glad över pappa och lillebror också. För visst bråkar vi och det går inte en hel vecka utan att vi tycker att de andra är helt dumma i huvudet, men jag skulle inte bytas bort dem mot några andra personer i hela världen. Aldrig. Det där skrev jag för att introducera att jag skall skriva om min familj. En snyftare såhär i inledningen passade fint tyckte jag.



Nu är det så att mammsen är adopterad och har haft en lycklig uppväxt hos min mormor och morfar som tyvärr inte finns längre. Hon har inga adoptivsyskon. För tio år sedan skrev min mamma ett brev till sin biologiska mamma. Ville bara säga att hon mår bra och har haft det bra i livet. Hon fick ingen respons på det och tog inte upp förens förra veckan att hon nyligen ringt folkbokföringen och fått reda på hennes två halvsyskons adresser. En storebror och en lillasyster. I torsdags postade hon två brev som damp ned i deras brevlådor dagen därpå. I fredags då jag kom hem från skolan och satt och pratade med mamma ringde hennes halvbror. Han verkade glad, nyfiken, och de skall träffas någon gång.

Jag är så djävla glad för mamma. Min mamma.

Risken var stor att inte någon av dem skulle kontakta henne och hon skulle få fortsätta leva utan syskon och utan att få veta deras story.

Min mamma är den bästa mamma jag någonsin kunde ha och just nu är jag så glad för hennes skull att jag nästan spricker.