Idag då jag vände på väckarklockan för att bekräfta att den stod på 14.02 eller liknande fick jag en smärre chock då jag insåg att jag faktiskt vaknat(ej under pistolhot) innan klockan tio en lördag. Det gav mig massor utav extratid och den valde jag att lägga på Phantom of the opera, filmen. Hehe, Phantom of the opera -the movie. (Låter löjligt).

Storyn är the Phantom som har ett helmysigt krypin i operahusets källare och lär upp Christine(en dansare) till att sjunga helt fantastiskt. Han är typ king of the opera och skickar brev till ägarna hela tiden och får arvode så att han inte skall döda någon och fortsätta skriva operor till dem. Såklart blir Christine erbjuden en sångroll, precis så som Phantom vill ha det och voila! Hon skall bli stor och gifta sig med honom osv. Men along comes Raoul, hennes barndomskärlek, och så har vi tringeldrama!


Och även om hon tvekar mellan the Phantom(den mystiske, sexige, om än lite missbildade man i svart med fantastisk källarvåning) och Raoul(ridderlig, hennes egna ålder, fluffigt hår) så gör hon inte det tillräckligt. Hennes disire är efter the Phantom men hjärtat och jag-vill-ha-villa-vovve-volvo-instinkt gör att hon vill ha Raoul. Och hon väljer honom, ganska så klart. Men det går för snabbt! Och i verkliga livet skulle hon tveka som in i helvete. Okej, det är en story och den måste vara klar, men OM det hade varit i verkliga livet tror jag defintitivt inte att det hade gått som det gick! Hon hade tvekat längre, och Raoul hade tröttnat på att aldrig få något så han hade stuckit med en dansare och då hade Christine klart kunnat välja the Phantom.

OKAY! JAG ERKÄNNER! Jag hatar att hon inte kastar sig i armarna på the Phantom och dumpar tönten med hårreklams-looken. D:

Typ som i Ivanhoe när han väljer Rowena framför Rebecca. Why, OH WHY?

Tillbaks till vad jag borde göra - städa rummet. (Sådant som kräver flera månaders planering, planritning och projektledare)